Nu har jag fått hem min nya och finfina systemkamera! Det blev till slut en Canon EOS 600D, fast jag hade innan julen egentligen bestämt mig för en billigare kamera, Nikon D3100. Men jag tyckte sen att det var ett bra pris på Canon 600D som jag innan tyckte var för dyr. Den blev ju lite billigare efter jul. Brabrabra!

Det blev bestämt, inga julklappar i år! Men...

Jag fick en låda chokladpraliner av min sambo. Sen blev han fundersam över det dyra priset och tog fram vågen för att väga dem. Så nu måste jag tydligen äta varje chokladbit som om det vore världens dyraste, vilket jag tvivlar starkt på. Men han kanske jämför med mina hembakade ganska fula kakor som han fick av mig i julklapp. Jag tycker förresten hembakat är en underskattad present eller julklapp. Borde bli årets julklapp nån gång.
Men jag vet ju att inget slår årets julklapp 1996. Det här.

Jag har även fått Blondinbellas bok. Egoboost- Blondinbellas överlevnadsguide för unga tjejer. Tack syster, precis vad jag behövde!

"Bästa höstmyset: Ta fram lite choklad och ha mini-spa hemma där du fixar naglarna och lägger ansiktsmask"

"Hade jag fått ändra lite på mig själv så hade jag: Varit en coolare tjej som inte hetsade upp mig över småsaker"

Av pappa fick jag lite kol i påse från Spanien.
Sammanfattningsvis, en bra jul.

Det hade varit skönt att vara helt ledig men har fortfarande en C-uppsats att skriva så får plugga ordentligt på julafton så jag kan umgås med familjen resten av julen! Ge mig vårtermin.

Carl Bildt. Twittrar på engelska om typ viktiga händelser runt om i världen.

Cissi Wallin. Blir jättearg på folk som nätmobbar henne eller inte håller med henne.

Jonas Indie. Har fått bebis.

Lady Dahmer. Klagar över andra kvinnor, män och föräldrar.

Magnus Uggla. Är jävligt växlande. Glad, sur, ensam. Men mest bara gubbe.

Marcus Birro. Fotboll och massa samhällsproblem som alltid lyckas bli hans egna.

Pizza nr 2. All död åt räkan, i oregano: Tomatsås, ost, tonfisk, räkor, champinjoner

Enligt Google är det här världens sötaste tomte.

Det var flera år sedan jag var på julbord. I år skulle jag ha gått på julbord men det blev inställt. Synd.

Efter biblioteken beger jag mig hemåt med de här böckerna. Sju böcker varav två är de största, tyngsta och ömtåligaste böckerna jag någonsin har lånat. Hoppas det var värt det.

På julen ska man vara snäll. Annars kan det sluta såhär. Ett av mina favoritverk för övrigt.

Steg ett. Skaffa färsk mynta och koka upp.

Steg 2. Ta fram koppar, lägg i tepåsar och eventuellt socker (eller mycket socker)

Steg 3. Sila myntvattnet och häll det i kopparna. Serveras med 3 sorters kakor och fikabröd.

Alla barnen glodde in i fönstret utom gubben och katten som bakade kakor.

Jag ska nog önska minst en låt varje dag då minst 50 kronor per dag skänks för en bättre värld!

I vårat trapphus kan alla vara en hjälte.

Jag gillar att man enkelt kan redigera bilder innan man publicerar dem.

Här till exempel. Jag lagar en god orientalisk middag.

Ser ju riktigt gott och fräscht ut.

Sen kan man titta på den oredigerade bilden. Fast jag är icke-rökare är det svårt att inte föreställa mig själv som Peggy Bundy när jag lagar mat. Woops! Äh, aska är det renaste som finns.

Lucia.

Skägg och fulländade lussebullar.

Nivå 1. Jag är ett litet barn och lever i lyckliga livet. Tills man inser att något är fel. Gång på gång är man i situationer som får en bli förvirrad och undra som femåring, vad är det för fel på mig? Jag är ju bara mig själv. Att leka med de barn man redan kände var inga problem. Ingen som påpekade någonting. Men när man började leka med barn man inte kände. Sedan presenterar man sig och de andra barnen börjar skratta åt mig medan de säger Så kan ju inte en pojke heta! Jag blev ledsen för att jag är ju inte en pojke. Varför tror de jag är det? Det som var mest förvirrade när ungefär samma situation uppkommer bland vuxna. Vilken söt pojke. Min mamma skrattar och svarar, Nej hon är en flicka och pekar på det lilla hårspännet i det lilla blonda, lockiga håret jag hade. För det visade att jag var en flicka, även om resten av min utstyrsel visade att jag var en pojke. Jag var aldrig så mycket för rosa, klänningar gick an vid speciella tillfällen men jag hade ju bara kläder som tilltalade mig. Om då färgerna blå, grön och orange var fina för mig var inte det något fel. Om då byxor, T-shirt och keps var bekväma för mig var inte det något fel. Men för normen (kanske den som Lady Dahmer snackar om, inte vet jag) var det fel. Den fick inte mig att känna mig speciell utan bara annorlunda.

Nivå 2. Lågstadiet. Jag har en ryggsäck i färgerna mörkblått, röd och grön med en fotbollsspelande Musse Pigg. Jag tyckte den var fin. Jag hade rödblå keps med Bingo-Berra. Jag tyckte den var häftig. Vid det här tillfället vet jag att jag inte är som andra. Jag ser ju att jag inte passar in med de andra tjejerna i klassen. Långt hår som de flätade dagen lång. Precis som i nivå 1, var det barn som man inte kände som alltid skulle poängtera mina brister och fel. Sekundära källor satte också sina spår. Hon sa att du var ful. Eller när man står framför några barn man aldrig har sett förut. De skrattar och pekar. På mig. Jag låtsasgäspar för att få dem att tro att jag precis har vaknat. Att det är därför jag ser ut som jag gör. Mitt självförtroende fösvinner när jag inser att jag inte passar in i deras norm. Jag är ful.

Nivå 3. Mellanstadiet. Vid den här laget vill jag gärna inte synas. Jag vill inte räcka upp handen i klassen för jag hade ju lärt mig att jag var annorlunda och ful. Då vill man bara försvinna. Fast gärna in bland de vänner man hade. De var ju dock otroligt upptagna av att bli ihop och göra slut med alla killar i klassen. Inget jag lade mig i. Jag visste att ingen kille skulle bli ihop med mig eller ens dansa tryckare på skoldiscot för jag såg inte ut som de andra tjejerna. Jag hade inte långt hår. Jag var inte söt. Det här var konstigt nog värre än att barn står och skrattar åt mig som när jag var 8 år. Att nu veta att man inte alls passar in i normen för andra gjorde ondrare än min då laktosintoleranta mage. För jag kände mig utanför.

Nivå 4. Högstadiet. Här känner sig alla annorlunda! Ganska fort klamrar man sig fast i ett gäng som man hoppas kunna hänga med grundskolan ut. Men nu hade redan självförtroendet försvunnit. Man kände sig fortfarande otillräcklig. Fortfarande inte söt nog för att vara tjej. Inte ens i familjen kände jag mig trygg. Det enda man hade var några vänner i skolan. De ville egentligen inte vara med dig. Idag är jag glad att jag fick höra det här nu, efter högstadiet och inte då. Men helst hade jag klarat mig utan det för jag vet att ingen är samma person som när de var fjorton. Just då kände jag att de var det enda jag hade men var ändå rädd att bli bortglömd. Av dem och alla andra.

Nivå 5. Gymnasiet. Här passade man verkligen inte in i normen som sa hur en tjej skulle se ut. Jag kände mig inte bara annorlunda, ful, utanför och bortglömd utan också helt värdelös. Värdelös i skolan, i det sociala och i plugget. Oftast ville jag gömma mig för jag visste att jag var ful, det hade jag ju hört sen jag var liten och de scenerna ur livet kommer nog alltid att finnas kvar i minnet. Fast någon sådan scen kan jag inte minnas från gymnasiet. Mer än att folk tog avstånd. Att knappt ha nån kille som är intresserad av en. Att alltid känna sig nummer sist bland sina vänner. Det är ju egentligen såhär i efterhand man förstår. På facebook. För att man inte passade in i normen blev folk rädda och en efter en tar de bort en från FB för att de minns hur man var då, till och med lärare. För att man inte såg ut som alla andra eller betedde sig som alla andra. För att man hade utvecklat världens fobi för att prata inför folk för att man fått världens sämta självförtroende och visste att man var ful, tjock och var inte en tjej, enligt normen. Allting ovanför och innan den här meningen, vill jag glömma.

Nivå 6. Idag. Det bästa som kunde hända mig var att bli vuxen, sluta skolan, flytta hemifrån och hitta mig själv. Och det har jag gjort. Jag lärde mig att jag inte behöver andra människor för att känna mig som en värdig människa. Jag behöver bara mig själv. Sen träffar jag den människan som jag innan trodde att jag aldrig skulle träffa som fick mig att förstå att man behöver bara de viktigaste människorna i sitt liv. Även om det bara är några stycken är de dem som betyder något, för de får mig att känna mig speciell. Inte ful. Inte bortglömd.

Jag började livet som ett oskyldigt, karismatiskt barn ovetandes om livets normer som sedan skulle forma hela mitt liv och personlighet fram tills idag. För idag vet jag vem jag är. Inte den som andra vill att jag ska vara. Eller borde ha varit.

Nu försöker jag varje dag intala mig själv att jag är jag. Självklart.

Ingen annan ska säga något annat. Fyfan vad cheesy.

Elfte. Elva. Älva. Elf. Will Ferrel. USA. Gangsta.

Så nu öppnade jag en låda After eight, jag hittade här hemma. Funkar ju nästan lika bra som hembakat.

Det är tragiskt. För att det är sant.

Har äntligen införskaffat en julgran och pyntat både den och vardagsrummet lite grann.

Jag har dansat igen. Den här gången tillsammans med apan från Berlin zoo (ett kärt återseende) och Napoleon Dynamite.

Nu kom Y hem. Han hade beställt en tripple cheese till sig men upptäckte nu att han hade fått med bacon. Vilken besvikelse och ilska det blev där på kvällskvisten. Vem fan ger (vågar ge) en hamburgare med bacon till en hungrig muslim liksom?

Här dansar jag en modern juldans tillsammans med Beethoven, Zach Galifianakis och Simba. Vi övade dansen i flera dagar och vi är nöjda över resultatet.

Måste köpa julpynt nästa år.

Idag är det lördag. Och då kan det ju passa bra med lite julbakning och kanske lite av det här. Om man inte är döv. Då blir dagens lucka förmodligen en besvikelse.

Andra december. En dag till in på december. Igår började Nissene på låven del 2- Expedition: Julklapp. Det var ungefär likadant som Nissene på låven, samma skådespelare och karaktärer. Och om Asbjörn är med, kan det inte misslyckas.

Idag är det ju den första december! Jag måste försöka mig på en julkalender här på bloggen. Vad det blir för kalender vet jag inte ännu så det får helt enkelt bli en spontan julkalender, en julkalender utan något direkt syfte eller tema. Men dagens lucka är ju helt total jävla självklar.

Jag vet, det är inte helg. Men den bad ju bokstavligt talat, helt respektlöst till mig att äta upp den, nu!

End of story.