De sex nivåerna och normen som inte får en att känna sig speciell utan bara annorlunda, ful, utanför och bortglömd

Nivå 1. Jag är ett litet barn och lever i lyckliga livet. Tills man inser att något är fel. Gång på gång är man i situationer som får en bli förvirrad och undra som femåring, vad är det för fel på mig? Jag är ju bara mig själv. Att leka med de barn man redan kände var inga problem. Ingen som påpekade någonting. Men när man började leka med barn man inte kände. Sedan presenterar man sig och de andra barnen börjar skratta åt mig medan de säger Så kan ju inte en pojke heta! Jag blev ledsen för att jag är ju inte en pojke. Varför tror de jag är det? Det som var mest förvirrade när ungefär samma situation uppkommer bland vuxna. Vilken söt pojke. Min mamma skrattar och svarar, Nej hon är en flicka och pekar på det lilla hårspännet i det lilla blonda, lockiga håret jag hade. För det visade att jag var en flicka, även om resten av min utstyrsel visade att jag var en pojke. Jag var aldrig så mycket för rosa, klänningar gick an vid speciella tillfällen men jag hade ju bara kläder som tilltalade mig. Om då färgerna blå, grön och orange var fina för mig var inte det något fel. Om då byxor, T-shirt och keps var bekväma för mig var inte det något fel. Men för normen (kanske den som Lady Dahmer snackar om, inte vet jag) var det fel. Den fick inte mig att känna mig speciell utan bara annorlunda.

Nivå 2. Lågstadiet. Jag har en ryggsäck i färgerna mörkblått, röd och grön med en fotbollsspelande Musse Pigg. Jag tyckte den var fin. Jag hade rödblå keps med Bingo-Berra. Jag tyckte den var häftig. Vid det här tillfället vet jag att jag inte är som andra. Jag ser ju att jag inte passar in med de andra tjejerna i klassen. Långt hår som de flätade dagen lång. Precis som i nivå 1, var det barn som man inte kände som alltid skulle poängtera mina brister och fel. Sekundära källor satte också sina spår. Hon sa att du var ful. Eller när man står framför några barn man aldrig har sett förut. De skrattar och pekar. På mig. Jag låtsasgäspar för att få dem att tro att jag precis har vaknat. Att det är därför jag ser ut som jag gör. Mitt självförtroende fösvinner när jag inser att jag inte passar in i deras norm. Jag är ful.

Nivå 3. Mellanstadiet. Vid den här laget vill jag gärna inte synas. Jag vill inte räcka upp handen i klassen för jag hade ju lärt mig att jag var annorlunda och ful. Då vill man bara försvinna. Fast gärna in bland de vänner man hade. De var ju dock otroligt upptagna av att bli ihop och göra slut med alla killar i klassen. Inget jag lade mig i. Jag visste att ingen kille skulle bli ihop med mig eller ens dansa tryckare på skoldiscot för jag såg inte ut som de andra tjejerna. Jag hade inte långt hår. Jag var inte söt. Det här var konstigt nog värre än att barn står och skrattar åt mig som när jag var 8 år. Att nu veta att man inte alls passar in i normen för andra gjorde ondrare än min då laktosintoleranta mage. För jag kände mig utanför.

Nivå 4. Högstadiet. Här känner sig alla annorlunda! Ganska fort klamrar man sig fast i ett gäng som man hoppas kunna hänga med grundskolan ut. Men nu hade redan självförtroendet försvunnit. Man kände sig fortfarande otillräcklig. Fortfarande inte söt nog för att vara tjej. Inte ens i familjen kände jag mig trygg. Det enda man hade var några vänner i skolan. De ville egentligen inte vara med dig. Idag är jag glad att jag fick höra det här nu, efter högstadiet och inte då. Men helst hade jag klarat mig utan det för jag vet att ingen är samma person som när de var fjorton. Just då kände jag att de var det enda jag hade men var ändå rädd att bli bortglömd. Av dem och alla andra.

Nivå 5. Gymnasiet. Här passade man verkligen inte in i normen som sa hur en tjej skulle se ut. Jag kände mig inte bara annorlunda, ful, utanför och bortglömd utan också helt värdelös. Värdelös i skolan, i det sociala och i plugget. Oftast ville jag gömma mig för jag visste att jag var ful, det hade jag ju hört sen jag var liten och de scenerna ur livet kommer nog alltid att finnas kvar i minnet. Fast någon sådan scen kan jag inte minnas från gymnasiet. Mer än att folk tog avstånd. Att knappt ha nån kille som är intresserad av en. Att alltid känna sig nummer sist bland sina vänner. Det är ju egentligen såhär i efterhand man förstår. På facebook. För att man inte passade in i normen blev folk rädda och en efter en tar de bort en från FB för att de minns hur man var då, till och med lärare. För att man inte såg ut som alla andra eller betedde sig som alla andra. För att man hade utvecklat världens fobi för att prata inför folk för att man fått världens sämta självförtroende och visste att man var ful, tjock och var inte en tjej, enligt normen. Allting ovanför och innan den här meningen, vill jag glömma.

Nivå 6. Idag. Det bästa som kunde hända mig var att bli vuxen, sluta skolan, flytta hemifrån och hitta mig själv. Och det har jag gjort. Jag lärde mig att jag inte behöver andra människor för att känna mig som en värdig människa. Jag behöver bara mig själv. Sen träffar jag den människan som jag innan trodde att jag aldrig skulle träffa som fick mig att förstå att man behöver bara de viktigaste människorna i sitt liv. Även om det bara är några stycken är de dem som betyder något, för de får mig att känna mig speciell. Inte ful. Inte bortglömd.

Jag började livet som ett oskyldigt, karismatiskt barn ovetandes om livets normer som sedan skulle forma hela mitt liv och personlighet fram tills idag. För idag vet jag vem jag är. Inte den som andra vill att jag ska vara. Eller borde ha varit.

Nu försöker jag varje dag intala mig själv att jag är jag. Självklart.

Ingen annan ska säga något annat. Fyfan vad cheesy.

Jag hade ingen aning om nånting av det här, har alltid tyckt att du är himla bra och gör det fortfarande <3

Men åh, Sussi, jag hoppas verkligen inte att det är oss du menar när du skiver att "de ville egentligen inte vara med mig", för så har det aldrig varit! Du har alltid varit självklar! Fint skrivet, och jag kan känna igen mig i mycket. Kraaam påde! <3

Tack så mycket. Utöver min familj är ju ni de som betyder nått för mig :)

Det där om er fick jag höra på senare dar men jag vet ju att det inte betydde nånting för om ni inte hade velat umgåtts med mig hade vi ju inte fortfarande varit vänner. Och det var högstadiet vafan.

Tror dessutom att alla har en sånn här historia att berätta. Det bästa för gå vidare och sluta vara bitter är nog att face it.

Va fint skrivet sussi! Jag tycker du ska hålla dig till nivå 6, de lät bra! Precis som ni skrev så skulle vi aldrig varit vänner i så många år som vi inte hade "älskat" varandra :P Du e bäst!

Vad skönt att veta, men förstår verkligen inte vart du har hört det där skitpratet ifrån, för jag har aldrig ens tänkt tanken att jag inte skulle vilja vara din vän!