När jag var liten och senare i mina tonår älskade jag att titta på skräckfilm. Det var inte mer läskigt än det var underhållande. I högstadiet upptäckte jag och mina vänner som också var skräckfilmsfantaster de asiatiska skräckfilmerna. Inte nog med det roliga språket (som man ville lära sig och faktiskt snappade upp några ord genom att titta på dessa filmer) skulle ondskan i filmen alltid vara en asiatisk tjej med taskig bakgrund (oftast mördad och hämndlysten) i långt svart hår. Man undrade ju vad som var grejen? Men sen typ på dagen man fyllde 18 år fick man lite förstånd och insåg att det där är ju skitläskigt! Så jag slutade tittade på skräckfilm (nu menar jag inte filmer i stil med Halloween utan mer rysare som The Grudge med hon där asiatiska tjejen) och tittade egentligen inte på en sån där film förrän förra året. Jag föll för grupptrycket, ville inte verka mesig och sa: "Men visst, jag har ju ändå älskat skräckfilm." Betonar det där med har älskat, inte älskar. Det är tydligen stor skillnad på det. Jag såg kanske 1/3 av filmen. De närmsta månaderna efter att jag såg filmen hade jag svårt att vara ensam hemma. Om jag var det, gick jag hellre ut fast det var midnatt. Idag drömmer jag mindre mardrömmar men det går inte en dag utan att jag tänker på det där monstret. Måste vara tänt i ett rum innan jag går in. Måste titta bakom min rygg varannan minut när jag lagar mat. Duscha kan vara jobbigt för då måste jag blunda fast jag inte vill. Min sambos snarkningar har fått en annan innebörd då jag förr hatade dem för att de endast är lite irriterande. Nu vill jag att det ska vara helt tyst för annars kan jag ju inte höra om något annat skulle låta. Ni vet, om något skulle krypa på golvet eller i taket...