Idag har jag (på pluggfronten så att säga) skrivit ett litet sista minuten-referat som jag hade kvar i konstvetenskap B, en liten restuppgift alltså. Jag valde att referera ett kapitel (Lichtensteins lånade prickar) av Cécile Whiting ur boken Den maskulina mystiken. Texten nedanför är inte från mitt referat utan endast en putteliten sammanfattning då dessa punkter gällande Lichtensteins konst tas upp:

Har Lichtenstein rätt till att "sno" bilder ur seriealbum och sedan sätta sin egen prägel på dem?
Är det starka bildspråket i konsten gällande könsrollerna uppriktigt eller satiriskt?

Under debatten på 1960-talet tyckte vissa att det var okej att Lichtenstein använde bilder ur seriealbum för att göra sin egen popkonst. Kanske blev han mer accepterad av konstkritikerna när han uppriktigt svarade i försvar under debatten att han endast gjorde det han blev inspirerad till. Formerna och bildspråket fascinerade honom.

Vissa av konstens betraktare tog Lichtensteins motiv seriöst. En del män kände sig till och med hotade av det totala maskulina hos männen som framställdes i konsten. Var det så en riktig man skulle agera?
Medan mannen fick krav på sig, fick kvinnan ännu en pik om att hon endast har makt över hushållet. Så när man ser på kvinnan i Lichtensteins konst frågar man sig, hur mer hjälplös och dramatisk kan en kvinna bli?
Kvinnan tog ett steg tillbaka i kampen om jämställdhet och var tillbaka på 1920-talet.
Andra förstod dock Lichtensteins gensvar på debatten om könsrollerna och att hans konst var satirisk och parodisk på det krav som vissa ställde på samhället och kvinnan och mannen.

Om man vill veta mer om det här eller samspelet mellan konst, kön och modernitet, läs Den maskulina mystiken som Anna Lena Lindberg är ansvarig redaktör för. Eller googla lite.