Igår såg jag biofilmen Oblivion. Det betyder tydligen glömska. Svårt ord det där. Jag trodde att det skulle bli lite jobbigt att se filmen eftersom att Tom Cruise hade huvudrollen. Tur nog, glömde jag snabbt bort att Tom Cruise hade huvudrollen och jag fick till och med lite sympati för honom. Liksom "Heja Tom". Och en av hans motspelerskor tyckte jag om att titta på, för jag kunde inte förstå hur hon kunde vara så lik Catherine Zeta-Jones. Jag trodde nästan för en stund att det var Catherine Zeta-Jones tills jag såg hur rynkfri och ung hon var (till skillnad mot Tom Cruise i närbild och Catherine Zeta-Jones i allmänhet).

 

Jag trodde inte att jag skulle tycka om den här filmen. Men det gjorde jag. Inte jättemycket men ändå helt okej mycket. Bra filmmusik, som tydligen var kompinerad av M83 som jag i och för sig inte tycker är världens bästa band men är ändå rätt skickliga och gör intressant musik. Musiken gjorde fan den här filmen mycket intressantare. Oblivion (eller ska vi kalla den Jag har blivit glömsk och det gör mig galen) är inte värd en trea på en skala på fem så den får

en tvåa på upptummande tanter-skalan.