Idag är en sån där dag då man blir rädd för sig själv. En dag då man snällt står kvar vid övergångstället tills det blir grön gubbe fast det inte finns en bil i sikte och alla andra går över vägen. Jag står kvar för jag litar helt enkelt inte på mig en dag som denna. 

Jag ska köpa kaffe i kaffemaskinen på universitetet, stoppar i min tiokrona, ställer koppen under kaffekranen. Och trycker på knappen för te! Så det blev inget kaffe utan bara en förvirring då varmt vatten rinner bredvid koppen man ställt under kaffekranen. Haha, dumma mig. Men visst jag tar väl te istället. Nähä, där tog vattnet slut. Måste folk skratta åt mig?

Jag står och väntar på bussen (för att jag precis har missat den buss jag skulle ha tagit, eftersom att jag var dum och fortsatte förbi hållplatsen och bussen åkte förbi mig) och en tjej kommer fram till mig med brytande svenska. Vet du vart den här vägen är? och pekar på en väg i hennes mobil. Jag svarar: Ja, där borta! Tror jag. När hon börjar gå åt det hållet jag pekade mot kommer jag på att Just det, det är ju en sån här dag idag. Jag borde inte lita på mig själv och jag vet inte ens om den vägen ligger åt det hållet. Tio minuter senare kommer jag på att Jo, den vägen ligger där. Tror jag. Hoppas det. Jag vill hem.